Gammelplatsen

 Hela familjen, minus Dong-Mei, åkte spårvagn tillsammans. D., 15 år, gick och satte sig på en plats som var ganska trång för fyra personer.

-Här kan vi väl sitta istället, sa min man och pekade på ett rymligare fyrapersonssäte.

-Jag brukar undvika det, svarade D.

-Men varför då? frågade jag och min man.

D. gjord en en knappt märkbar knyck med huvudet uppåt väggen till, där det satt en skylt om att dessa platser var prioriterade platser.

-Det är gammelplatsen, sa han.

Vi skrattade lite, dels åt "gammelplatsen", dels åt att vi hade missat skylten och att barnen tydligen beter sig mer exemplariskt än vi. D. såg matt ut.

-Fast det kanske är dags för er att sitta där, sade han uppgivet.

Jag har en tonåring, så jag kvalar in på gammelplatsen. 

Ett ryck

Dong-Mei hade klippt av en hårtott längst fram vid slingorna runt ansiktet på sig själv. Det kunde man se. Hon nekade bestämt. Hade inte klippt något.

Så småningom fick hon ju ändå erkänna det. Då pratade jag (kanske med lite irriterad röst) om att man måste tala sanning. Om jag kan lita på henne så kan jag hjälpa henne. Annars blir det svårare.

Till slut tröttnade hon och förklarade läget så här:

-Jag fick ett ryck, okej?!

Nu verkar det som att jag inte har någon småtting utan tre tonåringar. De är också väldigt väldigt bra. Men jag kan sakna att ha såna där små roliga som gör konstiga saker hela dagarna. Och som man verkligen får vara något för. Inte bara tjattant. Eller dålig på it. Till och med Dong-Mei har gått om mig.

Nights on earth

De är stora, men små. I natt drömde A, 12, faktiskt en mardröm och kom och lade sig hos mig. Jag hade vaknat när maken gick klockan fyra, så jag hade stort utbyte av långbent, fast ganska kort, 12-åring. Jag var vaken och kunde njuta av varma axlar och runt huvud.

Sen fick jag ont i mitt eget huvud av koffeinbrist, vilket jag vid femsnåret botade med en kopp kaffe. Jag ska nog dra ner lite på det. Man kan inte ha ett beroende som tvingar upp en för en fix klockan halv fem.

Sen försökte jag sova, men då ringde A:s alarm. Hon är stor också: Håret ska fixas noga varje morgon. Hon hade somnat om, men det hade inte jag, så jag gick upp till alarmet. Och sen väckte jag A. en halvtimme senare. Katastrof. Nu var det bara en TIMME tills hon skulle gå, hur skulle håret etc. hinnas med?!

Det hanns med. 

Jag är så himla trött nu bara. Jag trodde att det här med att springa runt nattetid skulle vara över när man inte hade småkottar längre.

Nybörjartur

 A. har i läxa att skriva om Heliga Birgitta. Hon hade börjat redan på spårvagnen hem.

-Men jag tror jag skrev fel. Jag blandade ihop henne med nån annan.

Den andra visade sig vara Jeanne d'Arc. Ändå bra, samma härad faktiskt. Dong-Mei undrade vilka de här två var och så pratade vi om att de båda hade fått uppenbarelser av Gud och att de fick stor betydelse i ett par historiska skeenden.

-Fanns de på riktigt? undrar Dong-Mei.

-Ja, de fanns och gjorde viktiga saker på sin tid. Men man kan kanske inte veta om de verkligen fick uppenbarelser från Gud på riktigt eller om...

-  ... eller om de bara hade nybörjartur, fyller Dong.Mei i.

Jag har aldrig tänkt på att det kan ha rört sig om nybörjartur.

Time flies

Ska det vara så här, att tiden rusar på? dagr och veckor försvinner in i månader och år. Snart flyttar D. ut. 

Nej, han är 14. Men om fem år kanske. Vad gjorde vi för fem år senda, som jömförelse i tid?  För fem år sedan planerade vi just för att flytta till Stockholm. Vi bodde på hotell och D. fick göra sångprov för musikklass. Han hatade det. Under tiden gick jag med Dong-Mei och A. på Nordiksa museéet.

Det har i och för sig hänt mycket på fem år också. Vi flyttade till Stockholm, packade ner hela alltet och körde massor av gånger en flyttbil upp. Fixade ett litet hus. Bodde i två år. Pckade ihop det hela och körde tillbaka det, lika många gånger, men lite trevligare. Vi körde långsammare och gjorde utflykter. Det var covid.

Sen var det covid i Göteborg. Sen tog covid slut. Sen blev det krig. Jag pendlar. D. gick från liten plutt till stor. Dong-mei från nästan bebis till rejält barn. A. från liten skolvägrare till estet.

Så det är inte det att inget händer. Det är bara det att så mycket händer och får plats, men tiden verkar ändå flyga och jag vill hindra den.

Vissa nätter sover Dong-Mei hos mig. Hennes lilla hand i min, och hennes tunga huvud mot min axel. Men hon sover ju själv också. A. drömmer aldrig mardrömmar. När hon gör det en gång om året blir jag glad, för hon kryper ner hos mig då. Fast bara i tio minuter, sen är rädslan borta och hon går tillbaka till sin säng.

Men det är dumt att ägna all tid med dem åt att älta en framtid utan dem. Slöseri.

Djupa staten

 På kvällen kommer Dong-Mei absolut inte i säng. Det blir sent om man inte pekar med hela handen och dessutom föser henne in under täcket.

Någon kväll sa vi att du blir nog trött imrogon, Dong-Mei. Men det trodde hon inte. (Det funkar ju inte heller. Åttaåringar lever i nuet.)

Morgonen därpå ville hon inte gå upp. Såklart. Nu måste du gå upp och komma iväg till skolan, sa jag mot hennes varma, sömniga hjässa.

-Skolan finns inte, sa Dong-Mei.

-Jo, jag tror det, sa jag. 

-Nej. De bara lurar dig. Se upp.

Jag ska se upp med den djupa staten.

Matematiska anaforer

 Det visar sig att det är så här med Dong-Meis matte:

Hennes "mönster", som man letar efter i matte, ligger i en soptunna och man får rota runt för att hitta dem och det "stinker". D:s mönster ligger i en ren tunna och det är bara för honom att plocka upp dem.

Ja, det är ju viss skillnad. A. gillar matte ganska mycket. För det känns som att hon "är en ål i ett rör och bara glider på" ibland när hon räknar. När det blir rost i röret och hon fastnar blir det tråkigt, men oftast lossnar hon igen, tydligen.

Engelska däremot, där finns det ingen ål i sikte. Men man kan inte gilla allt.